
Idag har jag haft hemlängtan för första gången i mitt liv. Jag hade ingen hemlängtan när jag var 12 och åkte till Kanada själv i 3 månader, jag hade heller ingen hemlängtan när jag var på språkresa och till råga på altt var olyckligt kär i en Ölänning. Sedan dess har jag stuckit iväg utan att någonsin önska sig tillbaka - visst har det varit skönt att komma hem, men att vilja och längta hem? -Aldrig.
Idag ville jag hem till Sverige så att det gjorde ont. Jag klappade ihop totalt över min situation - jag jobbar för mycket, jag har EN kompis i stan, jag har frusit konstant sen jag kom tillbaka och min rygg och axlar gör ont för att jag är ihopkrupen hela tiden, min vetekudde som jag fick i julklapp och som skulle vara min räddning ifrån kylan ligger nu sönderbränd på köksbordet efter att ha används 2 gånger och så sist men inte minst - min femrätters middag smakade dessutom riktigt dåligt. Jag hatade den här stan.
Men sen kommer jag att tänka på alla kära vänner som har varit eller är i en liknande situation. Elina i Geneve (som är i Gori och räknar flyktingar idag), A som var frustrerad i Buenos Aires och B som var bostadslös i Stockholm. Ingen av oss hatade verkligen sin situation. Och i slutändan skulle ingen av oss välja att ge upp och komma tillbaka till Lund om en fé dök upp och erbjöd oss möjligheten.
Om 2 veckor åker jag till värmen och paraplydrinkar. Vem vet kanske till och med ta ett dykcert.
Det var bara det.