Tygmarknaden

Smygfotat, men eftersom jag är alltför nervös och feg, gjordes detta i all hast. Jag fick alltså inte med att kvinnan även hade en skinnkeps i samma mönster. Nu ångrar jag att jag inte gick tillbaka och gjorde ett nytt försök.

Sverige

Jag är nyförälskad. Sverige är bara för jävla vackert. Jag tog en promenad i Småland i kvällssolen och jag fångade den svenska allmogesjälen med min dåliga mobilkamera. Det är tillfällen som sådana jag köpte en systemkamera till. Hittills har jag aldrig lyckats ha med kameran i rött tid.

Världens sämsta bloggare?

Ett inlägg i April, det är fanemig riktigt dåligt, men håll då i å tanke att jag har inte varit på gymmet sen mars. Det är mycket sämre.

Att jag inte skriver så ofta beror på många anledningar, mest för att jag är lat och när föredrar att slösurfa eller kolla tv-serier när jag ledig. En annan är att det går förjävla långsamt att ladda upp bilder via VPN-tunneln och detta var ju från början tänkt som en bildblogg. Nu är jag för lat att flytta bloggen till ett oblockerat domain.

Men mest av allt så handlar det om att berätta det som är personligt men inte privat, intressant men inte avslöjande. Jag har valt att göra min blogg publik och det innebär också att jag väljer oftast inte att skriva eller kommentera om funderingar eller händelser som härstammar från mitt jobb. Det är naturligtvis en form av självcensur, men jag vill kunna stå för allt som står här på bloggen och inte allt är lämpat för det. Det händer massor av saker eller händelser på jobbet som är roliga/skumma/ovanliga/typiska för Kina, men dessa historier är liksom privata samtidigt som de är helt professionella. Vilken hatt har man på sig när man är på internet? Samma sak gäller för historier som andra berättar för mig men som härstammar från deras yrkesliv. Det är liksom inte min rättighet att basunera ut det.

Oberoende om vad man tycker om detta, så innebär det för mig att massor av roliga historier kan inte återberättas här. Då mina vänners och mitt liv är till en stor del våra jobb (iallafall just nu som expats) så finns liksom inte många historier kvar att berätta.

En observation som jag däremot kan dela med mig av är att 4 av mina vänner har sen årsskiftet önskat att de kunde bli sparkade från sina jobb, för i så fall så skulle det ge dem chansen att starta eget. Det är den definitiva tecknet på att den ekonomiska krisen är över (eller att mina vänner har bättre "package" än mig.)

Magsår

Jag har fan magsår.

Dessutom så är jag så jävla vit att man inte ens kan ana bikinimärken på kroppen längre. Så vi har jag inte varit på flera år.

Det är säkert magsårets fel.

Seoul (i kronologisk ordning)

Vi steg upp tidigt, solen gjorde sitt bästa att tränga fram i Pudong-smogen. Det är något särskilt jobbigt med fälten och havet runt flygplatsen. Jag har en känsla av att det är avsett som en mental träning för en Transsibirisk tågresa eller bara chockterapi för hjärnan över ett beiget intet. Ljuset var fint - min internetkoppling tillåter inte större bilder än så här men se den i full screen, jag lovar att ljuset är fint.

Vi försökte turista. Detta och ett sketet foto på en gammal stadsport var allt jag lyckades ta. Jag (och stören delen av resesällskapet) somnade inom 10 minuter efter att vi hade satt oss på den sådär fiffig stadstursbuss. Jag tror att det är ingången till ett palats Calle ville visa upp. Föga imponerande om du frågar mig. Kineser tycker sällan andra länders gamla saker är imponerande. Arbetsskada skulle man kunna kalla det.

Calle hittade Gandalf. Han är mäkta stolt över sin nördsida. Jag tycker att det är fint. Seoul hade i övrigt finfin shopping. Jag tillbringade 2 väldigt lustfyllda och syndiga timmar på forever21. För det finns egentligen inget annat sätt att beskriva forever21, det är lite skamligt njutning, lite som att läsa skvallertidningar - man vill göra det utan sällskap så att ingen ser hur man egentligen älskar allt det billiga och tacky.

Vi gick och åt hamburgare för att kurera bakfyllan på lördagen. Micke fick låtsas spela tv-spel på hamburgehaket. Han var för bakis att faktiskt göra det. Men se så glad man kan bli av att bara ha möjligheten. Stället hade för övrigt röda Eames-stolar med träben, med andra ord ett perfekt ställe.

Det fanns gigantiska touch screens på tunnelbanan för kartor i 3D, satellit och terräng. Man kunde ange stället man skulle till och man kunde sedan följa vägbeskrivningen via street view. Det kändes sorgligt att sånt kommer aldrig att komma till Stockholm.

Micke var väldigt glad över det fina vädret och att han var i Seoul. Att gå kändes helt enkelt inte tillräckligt. Den sortens lycka kunde bara manifesteras genom att flaxa sig fram.

Vi andra såg mer ut som levande döda. Soju ger visserligen ingen huvudvärk nästa dag, men vi är heller inte 20 längre. Sen tycker jag att vi skiter i fyllebilderna från och med idag, det slutar helt enkelt att vara roligt och bara osmickrande.

Alex köpte fina anteckningsblock för sina låtsaspengar som man skulle först dela med 1000 och sen multiplicera med 6. Det kändes både eggande och ångestfyllt att spendera 100 000-tals Won. Är det så här det känns att vara rik?

Varje riktig stad behöver en astro/kosmo/taiko-naut i ett gatuhörn. Han kompletterar den där jätteIphonen på metrostationen. Ja just det, vi stack in i den Koreanska motsvarigheten till ICA Maxi och kollade på 3D-teven. The verdict verkar vara att HD-tv är den moderna MiniDisc:en - bara en övergångsfas till 3D-tv:n. Allt som allt så ger vi Seoul väl godkänt på samma sätt och vis och då har inte ens mina grabbkompisar fått berätta om alla minikjolar.

Tillägnas Johannes...

Wuxi

Klicka för att kontrollera mina kameraskills.

Välfard börjar vid 100mbit/s

Idag har internet varit slöare än slött, stundstals misstänkte jag att vi hade överraskningsattackerat Taiwan och de därmed har skurit av havskablarna för all jävla internet intill Kina som first line of defence.

Under de närmaste 3 åren har internet och samhället i Kina blivit mer kontrollerat, mer som på den gamla goda tiden. Efter att i ett decennium gradvis släppt bevakning på var man bor, hur man bor, vart man reser och vad man reser - har staten med hjälp av olika mer eller mindre legitima skäl dragit åt svångremmen för det så kallade friheten. Först var det på grund av OS och upproren i Tibet. Då togs Youtube ned och man var tvungen att börja söka speciellt inresetillstånd för att turista i Tibet som utlänning. I skrivande stund kostar ett sådant tillstånd ca 10k RMB om man vill resa utan "hjälp" av resebyråer.

Sen var det 60-års jubileum på Folkrepubliken Kina, och Facebook, twitter, blogger och lite annat smått och gott har också blivit blockat.

I år är det expo i Shanghai och internet har fan aldrig gått trögare. Google är på väg ut ur landet, alla samtal från utlandet är avlyssnade och snart kommer de väl att faktiskt göra något åt alla VPN och tunnlar som folk använder för att komma runt den kinesiska brandväggen.

Kina är på många sätt ett fantastiskt land fullt av spännande natur, kultur och framtid. Man lever i på många sätt fritt och jämställt land. Här finns mycket mer möjligheter än förbud. Speciellt med tanke på hur bra staten är på att dölja och försköna (vad sägs om att ALLA hus som man ser från gatan i Shanghai har fått nya fasader och fönster inför expot?) men censuren, dess skugga finnes över oss alla, ständigt.

Tänk på det nästa gång medierna i Sverige återigen målar upp Rut-avdraget som slipstenen i årets valdebatt. Huruvida man ska få avdrag på skatten när man hyr städhjälp eller att diskutera om man tolererar censur och avlyssning.

Feiyue

Mina barndomsminnen från Shanghai är helt random och fragmentariska. Dock kommer minns jag vissa detailjer och en av dem är mina älskade Feiyue. De är så retrohippa att till och med kineser förstår dem. Här används dem under öppningsceremonin av Beijing OS.
Jag ramlade över dem igen 2004 när fakemarknaden fortfarande låg vid Xiangyang Rd och alldeles utanför marknaden fanns det ett gammalt statligt skoaffär som sålde alla sorters skor. Jag gick in där en dag för att köpa mig ett par nya New Balance sneakers när jag såg ett par skor for 19 spänn som var hundra gånger finare än allt annat i affären. Ungefär som i en film så flashade ett minne till i mitt huvud. Jag mindes min första skoldag 1990 när jag hade samma skomodel under armen i ett brunt inslaget papper. Jag mindes morgongymnastiken i min blåa overall och med Feiyue-skorna på fötterna. Så jag bad om att få köpa ett par för 19 spänn och till min stora förtjusning så kom de fortfarande inslagna i brunt papper ihophållna av de vita skosnörena. Väl hemma ville jag knappt öppna paketet så otroligt fint jag tyckte att den var.
Skorna har en luftkudde under trampdynan som gör att man fullkomligt studsar fram när man går. Jag bar mina i säker 3 år innan de var helt ototalförstörda. 2005 skakade mina släktingar sina huvuden när jag sprang runt i Shanghai i dessa gamla kungfu-skor som endast arbetare från landet har på sig. Men alla fina skor har ett lut när man sliter dem över 3 kontinenter och till min stora sorg revs den gamla statliga skoaffären i samband med rivningen av marknaden. Nu ligger det där en metrostation.

2009 när jag träffade min tvilling Lynn för middag en dag kom hon traskandes i ett par Feiyue! Hon hade också fått samma minnesflash när hon såg dem på ett skostånd off West Nanjing Rd och slagit till på ett par. 2009 hade pricet 3-dubblats men ack vad glad jag blev när jag insåg att jag kunde köpa mig ett par nya.

Senare under året hittade jag hos Dahuang i Taipei ett par uppdaterade och up-hottade Feiyue. Samma sak hos honom, han hade hittat dem i Frankrike för 50Eur men fortfarande känt igen barndomminnena. En gång skor för fattiga shaolin munkar till skor som alla hade under kommunisttiden till att bli re-branded av ett gäng fransmän och säljs idag bland annat på NK för runt 300-800 sek. Idag ska jag iallfall ut och köpa mig ett nytt svart par. Mitt fjärde par här i livet.

Puh....

Well, depressionen är fortfarande pågående. Just nu har jag semester. Kanske släpper den efteråt. Detta är min "att-göra-lista över ledigheten":

• Köpa ett nytt onödigt dyrt rouge, gärna i samma brunguldiga ton som mitt första tådipp i lyxsminkvärlden, en sån där svart Chanelask som kom i ett sammetsfodral och luktade underbart vuxet och elegant.
• Gå på massage (sker redan imorgon förmiddag)
• Hälsa på ett set släktingar per dag. Det innebär att äta för mycket mat och förlora pengar i Mahjong för att jag klarar inte av att både lyssna på skvaller och spela samtidigt. Det är dessutom ett dyrt jobb då man måste ge gåvor eller röda kuvert varje gång.
  
• Dricka vin varje kväll, medan man tittar på vinter-os.
• Kolla på alla avsnitt av QI.
  
• Ta långa promenader med min fina kamera - så fort det snöblandade regnet slutar.
• Läsa ut "How to loose friends and alienate people" av Toby Young. Jag har kommit halvvägs och bokens klart lysande stjärna är inte Toby Young (kanske inte heller meningen) utan den enda chefredaktör på Condé Nast värt att nämna med bara ett förnamn - Graydon.

• Avsluta Anna Politovskayas skrämmande råa skildring av Ryssland. Det värsta är att det inte känns som situationen är mycket bättre idag. Klart rekommenderad bok, även om man stundtals känner att landet är bortom hjälp - för alltid.

• Börja på Bodil Malmstens "kom och hälsa på mig om tusen år.
• Åka mer tunnelbana så att jag verkligen hinner med att läsa ut böckerna.

Så updatering kommer inom kort med bilder från den nya kameran, så fort min internetkoppling och kamerasladd konvergerar.