Slog på golvvärmen för första gången iår. Den funkade inte. Ringde Maintenance.
10 minuter senare kom 2 unga herrar i svart kostym, vita skjortor, rosa randig slips och blanka skor, som dupont & dupont fast uton plommonstop. "Hello, floor heating problems?"
5 minuter senare hade de startat golvvärmen, justerat trycket i min gasvärmare och lagat lite söndriga kontroller samt ringt några samtal.
De avslutar besöket med att berätta att jag inte bör ha igång golvvärmen då det drar mellan 600 - 750 kubik gas per månad om det är kallt ute.Man bör heller inte stänga av systemet när man väl har satt på den, då den tar ca en vecka för värmen att stabilisera sig. I SIP, mitt område, har man infört begränsing på max köpa 350 kubik per månad och lägenhet. För att minska användandet och bli ett mer miljövänligt område.
Problemet är att jag även använder samma gas att laga mat men framförallt att värma duschvattnet. Risken finns alltså att man får dusha kallt i december. Alltså blir det att hålla värmen med luftkonditionering. För det är ju miljövänligt.
Hur kommer det då sig att hela området kommer med "miljöcertifierat golvvärmesystem förinstallerat i lägenheterna frågade jag en av Dupontarna. Svaret blev att om man bunkrar gas, genom att alltif fylla på med 350 kubik, på sommaren då man ändå inte duschar särskilt varmt så räcker det oftast över vintern också. Fast det smartaste vore om man kollade till gasmätaren var och varannan dag.
Idag vaknade jag till en behaglig lägenhet med varma och gosiga golv - förutom i sovrummet. Där var det svinkallt. Så nu blir det att ringa Maintenance igen.
Alltså Kina - Fanfuckingtastic
tisdag 16 november 2010
tisdag 31 augusti 2010
BALI
måndag 30 augusti 2010
Vi har flyttat....
Lägenheten är olämplig för folk med höjdskräck.
Presenter eller allmäna gratualtioner kan skickas till Building No 27, room 3103, Bayshore gardens (Ling Long Wan), SIP, 215 000 Suzhou.
söndag 1 augusti 2010
Resande
Jag har i vanlig ordning snålat och köpt fruktansvärda biljetter till min semester. Jag flyger till Bali via Hangzhou (3 timmar från Shanghai med buss), väntat på att checka in på första flighten i 3 timmar (för att det inte gick en senare flygbuss), flygit i fem timmar i en iskall kabin utan filt eller kofta (för att det måste man köpa extra och filtarna var slut) och sitter nu i en av världens mest cosmopolitiska ställen (läs standardiserade) Starbucks för lite free Wifi med en äcklig kaffe och väntar på att min 4 timmars layover ska ta slut för att slutigen flyga ytterligare 3,5 timmar snett bakåt.
Allt detta för att spara på 2000 spänn.
Detta får mig utsökt att tänka på varför jag utsätter jag själv för denna sorts plåga vecka efter vecka av semester. Ska inte semestern vara en form av njutning, stressfrihet och bekvämlighet? Varför budgetreser jag i så fall för ca 50-100k per år där jag sitter på sådana hära flighter och sen ska sova på halv sjaskiga motel? När fan är jag värd en Four Seasons vistelse via en direktfligt - enligt mig själv?
Varför reser jag som semester?
fredag 2 juli 2010
Tygmarknaden
Smygfotat, men eftersom jag är alltför nervös och feg, gjordes detta i all hast. Jag fick alltså inte med att kvinnan även hade en skinnkeps i samma mönster. Nu ångrar jag att jag inte gick tillbaka och gjorde ett nytt försök.Sverige
Jag är nyförälskad. Sverige är bara för jävla vackert. Jag tog en promenad i Småland i kvällssolen och jag fångade den svenska allmogesjälen med min dåliga mobilkamera. Det är tillfällen som sådana jag köpte en systemkamera till. Hittills har jag aldrig lyckats ha med kameran i rött tid.
söndag 23 maj 2010
Världens sämsta bloggare?
Ett inlägg i April, det är fanemig riktigt dåligt, men håll då i å tanke att jag har inte varit på gymmet sen mars. Det är mycket sämre.
Att jag inte skriver så ofta beror på många anledningar, mest för att jag är lat och när föredrar att slösurfa eller kolla tv-serier när jag ledig. En annan är att det går förjävla långsamt att ladda upp bilder via VPN-tunneln och detta var ju från början tänkt som en bildblogg. Nu är jag för lat att flytta bloggen till ett oblockerat domain.
Men mest av allt så handlar det om att berätta det som är personligt men inte privat, intressant men inte avslöjande. Jag har valt att göra min blogg publik och det innebär också att jag väljer oftast inte att skriva eller kommentera om funderingar eller händelser som härstammar från mitt jobb. Det är naturligtvis en form av självcensur, men jag vill kunna stå för allt som står här på bloggen och inte allt är lämpat för det. Det händer massor av saker eller händelser på jobbet som är roliga/skumma/ovanliga/typiska för Kina, men dessa historier är liksom privata samtidigt som de är helt professionella. Vilken hatt har man på sig när man är på internet? Samma sak gäller för historier som andra berättar för mig men som härstammar från deras yrkesliv. Det är liksom inte min rättighet att basunera ut det.
Oberoende om vad man tycker om detta, så innebär det för mig att massor av roliga historier kan inte återberättas här. Då mina vänners och mitt liv är till en stor del våra jobb (iallafall just nu som expats) så finns liksom inte många historier kvar att berätta.
En observation som jag däremot kan dela med mig av är att 4 av mina vänner har sen årsskiftet önskat att de kunde bli sparkade från sina jobb, för i så fall så skulle det ge dem chansen att starta eget. Det är den definitiva tecknet på att den ekonomiska krisen är över (eller att mina vänner har bättre "package" än mig.)
Att jag inte skriver så ofta beror på många anledningar, mest för att jag är lat och när föredrar att slösurfa eller kolla tv-serier när jag ledig. En annan är att det går förjävla långsamt att ladda upp bilder via VPN-tunneln och detta var ju från början tänkt som en bildblogg. Nu är jag för lat att flytta bloggen till ett oblockerat domain.
Men mest av allt så handlar det om att berätta det som är personligt men inte privat, intressant men inte avslöjande. Jag har valt att göra min blogg publik och det innebär också att jag väljer oftast inte att skriva eller kommentera om funderingar eller händelser som härstammar från mitt jobb. Det är naturligtvis en form av självcensur, men jag vill kunna stå för allt som står här på bloggen och inte allt är lämpat för det. Det händer massor av saker eller händelser på jobbet som är roliga/skumma/ovanliga/typiska för Kina, men dessa historier är liksom privata samtidigt som de är helt professionella. Vilken hatt har man på sig när man är på internet? Samma sak gäller för historier som andra berättar för mig men som härstammar från deras yrkesliv. Det är liksom inte min rättighet att basunera ut det.
Oberoende om vad man tycker om detta, så innebär det för mig att massor av roliga historier kan inte återberättas här. Då mina vänners och mitt liv är till en stor del våra jobb (iallafall just nu som expats) så finns liksom inte många historier kvar att berätta.
En observation som jag däremot kan dela med mig av är att 4 av mina vänner har sen årsskiftet önskat att de kunde bli sparkade från sina jobb, för i så fall så skulle det ge dem chansen att starta eget. Det är den definitiva tecknet på att den ekonomiska krisen är över (eller att mina vänner har bättre "package" än mig.)
fredag 23 april 2010
Magsår
Jag har fan magsår.
Dessutom så är jag så jävla vit att man inte ens kan ana bikinimärken på kroppen längre. Så vi har jag inte varit på flera år.
Det är säkert magsårets fel.
Dessutom så är jag så jävla vit att man inte ens kan ana bikinimärken på kroppen längre. Så vi har jag inte varit på flera år.
Det är säkert magsårets fel.
fredag 26 mars 2010
Seoul (i kronologisk ordning)
Vi steg upp tidigt, solen gjorde sitt bästa att tränga fram i Pudong-smogen. Det är något särskilt jobbigt med fälten och havet runt flygplatsen. Jag har en känsla av att det är avsett som en mental träning för en Transsibirisk tågresa eller bara chockterapi för hjärnan över ett beiget intet. Ljuset var fint - min internetkoppling tillåter inte större bilder än så här men se den i full screen, jag lovar att ljuset är fint.
Vi försökte turista. Detta och ett sketet foto på en gammal stadsport var allt jag lyckades ta. Jag (och stören delen av resesällskapet) somnade inom 10 minuter efter att vi hade satt oss på den sådär fiffig stadstursbuss. Jag tror att det är ingången till ett palats Calle ville visa upp. Föga imponerande om du frågar mig. Kineser tycker sällan andra länders gamla saker är imponerande. Arbetsskada skulle man kunna kalla det.
Calle hittade Gandalf. Han är mäkta stolt över sin nördsida. Jag tycker att det är fint. Seoul hade i övrigt finfin shopping. Jag tillbringade 2 väldigt lustfyllda och syndiga timmar på forever21. För det finns egentligen inget annat sätt att beskriva forever21, det är lite skamligt njutning, lite som att läsa skvallertidningar - man vill göra det utan sällskap så att ingen ser hur man egentligen älskar allt det billiga och tacky.
Vi gick och åt hamburgare för att kurera bakfyllan på lördagen. Micke fick låtsas spela tv-spel på hamburgehaket. Han var för bakis att faktiskt göra det. Men se så glad man kan bli av att bara ha möjligheten. Stället hade för övrigt röda Eames-stolar med träben, med andra ord ett perfekt ställe.
Det fanns gigantiska touch screens på tunnelbanan för kartor i 3D, satellit och terräng. Man kunde ange stället man skulle till och man kunde sedan följa vägbeskrivningen via street view. Det kändes sorgligt att sånt kommer aldrig att komma till Stockholm.
Micke var väldigt glad över det fina vädret och att han var i Seoul. Att gå kändes helt enkelt inte tillräckligt. Den sortens lycka kunde bara manifesteras genom att flaxa sig fram.
Vi andra såg mer ut som levande döda. Soju ger visserligen ingen huvudvärk nästa dag, men vi är heller inte 20 längre. Sen tycker jag att vi skiter i fyllebilderna från och med idag, det slutar helt enkelt att vara roligt och bara osmickrande.
Alex köpte fina anteckningsblock för sina låtsaspengar som man skulle först dela med 1000 och sen multiplicera med 6. Det kändes både eggande och ångestfyllt att spendera 100 000-tals Won. Är det så här det känns att vara rik?
Varje riktig stad behöver en astro/kosmo/taiko-naut i ett gatuhörn. Han kompletterar den där jätteIphonen på metrostationen. Ja just det, vi stack in i den Koreanska motsvarigheten till ICA Maxi och kollade på 3D-teven. The verdict verkar vara att HD-tv är den moderna MiniDisc:en - bara en övergångsfas till 3D-tv:n. Allt som allt så ger vi Seoul väl godkänt på samma sätt och vis och då har inte ens mina grabbkompisar fått berätta om alla minikjolar.
onsdag 17 mars 2010
måndag 15 mars 2010
fredag 12 mars 2010
Välfard börjar vid 100mbit/s
Idag har internet varit slöare än slött, stundstals misstänkte jag att vi hade överraskningsattackerat Taiwan och de därmed har skurit av havskablarna för all jävla internet intill Kina som first line of defence.
Under de närmaste 3 åren har internet och samhället i Kina blivit mer kontrollerat, mer som på den gamla goda tiden. Efter att i ett decennium gradvis släppt bevakning på var man bor, hur man bor, vart man reser och vad man reser - har staten med hjälp av olika mer eller mindre legitima skäl dragit åt svångremmen för det så kallade friheten. Först var det på grund av OS och upproren i Tibet. Då togs Youtube ned och man var tvungen att börja söka speciellt inresetillstånd för att turista i Tibet som utlänning. I skrivande stund kostar ett sådant tillstånd ca 10k RMB om man vill resa utan "hjälp" av resebyråer.
Sen var det 60-års jubileum på Folkrepubliken Kina, och Facebook, twitter, blogger och lite annat smått och gott har också blivit blockat.
I år är det expo i Shanghai och internet har fan aldrig gått trögare. Google är på väg ut ur landet, alla samtal från utlandet är avlyssnade och snart kommer de väl att faktiskt göra något åt alla VPN och tunnlar som folk använder för att komma runt den kinesiska brandväggen.
Kina är på många sätt ett fantastiskt land fullt av spännande natur, kultur och framtid. Man lever i på många sätt fritt och jämställt land. Här finns mycket mer möjligheter än förbud. Speciellt med tanke på hur bra staten är på att dölja och försköna (vad sägs om att ALLA hus som man ser från gatan i Shanghai har fått nya fasader och fönster inför expot?) men censuren, dess skugga finnes över oss alla, ständigt.
Tänk på det nästa gång medierna i Sverige återigen målar upp Rut-avdraget som slipstenen i årets valdebatt. Huruvida man ska få avdrag på skatten när man hyr städhjälp eller att diskutera om man tolererar censur och avlyssning.
Under de närmaste 3 åren har internet och samhället i Kina blivit mer kontrollerat, mer som på den gamla goda tiden. Efter att i ett decennium gradvis släppt bevakning på var man bor, hur man bor, vart man reser och vad man reser - har staten med hjälp av olika mer eller mindre legitima skäl dragit åt svångremmen för det så kallade friheten. Först var det på grund av OS och upproren i Tibet. Då togs Youtube ned och man var tvungen att börja söka speciellt inresetillstånd för att turista i Tibet som utlänning. I skrivande stund kostar ett sådant tillstånd ca 10k RMB om man vill resa utan "hjälp" av resebyråer.
Sen var det 60-års jubileum på Folkrepubliken Kina, och Facebook, twitter, blogger och lite annat smått och gott har också blivit blockat.
I år är det expo i Shanghai och internet har fan aldrig gått trögare. Google är på väg ut ur landet, alla samtal från utlandet är avlyssnade och snart kommer de väl att faktiskt göra något åt alla VPN och tunnlar som folk använder för att komma runt den kinesiska brandväggen.
Kina är på många sätt ett fantastiskt land fullt av spännande natur, kultur och framtid. Man lever i på många sätt fritt och jämställt land. Här finns mycket mer möjligheter än förbud. Speciellt med tanke på hur bra staten är på att dölja och försköna (vad sägs om att ALLA hus som man ser från gatan i Shanghai har fått nya fasader och fönster inför expot?) men censuren, dess skugga finnes över oss alla, ständigt.
Tänk på det nästa gång medierna i Sverige återigen målar upp Rut-avdraget som slipstenen i årets valdebatt. Huruvida man ska få avdrag på skatten när man hyr städhjälp eller att diskutera om man tolererar censur och avlyssning.
tisdag 16 februari 2010
Feiyue
Mina barndomsminnen från Shanghai är helt random och fragmentariska. Dock kommer minns jag vissa detailjer och en av dem är mina älskade Feiyue. De är så retrohippa att till och med kineser förstår dem. Här används dem under öppningsceremonin av Beijing OS.
Jag ramlade över dem igen 2004 när fakemarknaden fortfarande låg vid Xiangyang Rd och alldeles utanför marknaden fanns det ett gammalt statligt skoaffär som sålde alla sorters skor. Jag gick in där en dag för att köpa mig ett par nya New Balance sneakers när jag såg ett par skor for 19 spänn som var hundra gånger finare än allt annat i affären. Ungefär som i en film så flashade ett minne till i mitt huvud. Jag mindes min första skoldag 1990 när jag hade samma skomodel under armen i ett brunt inslaget papper. Jag mindes morgongymnastiken i min blåa overall och med Feiyue-skorna på fötterna. Så jag bad om att få köpa ett par för 19 spänn och till min stora förtjusning så kom de fortfarande inslagna i brunt papper ihophållna av de vita skosnörena. Väl hemma ville jag knappt öppna paketet så otroligt fint jag tyckte att den var.
Skorna har en luftkudde under trampdynan som gör att man fullkomligt studsar fram när man går. Jag bar mina i säker 3 år innan de var helt ototalförstörda. 2005 skakade mina släktingar sina huvuden när jag sprang runt i Shanghai i dessa gamla kungfu-skor som endast arbetare från landet har på sig. Men alla fina skor har ett lut när man sliter dem över 3 kontinenter och till min stora sorg revs den gamla statliga skoaffären i samband med rivningen av marknaden. Nu ligger det där en metrostation.
2009 när jag träffade min tvilling Lynn för middag en dag kom hon traskandes i ett par Feiyue! Hon hade också fått samma minnesflash när hon såg dem på ett skostånd off West Nanjing Rd och slagit till på ett par. 2009 hade pricet 3-dubblats men ack vad glad jag blev när jag insåg att jag kunde köpa mig ett par nya.
Senare under året hittade jag hos Dahuang i Taipei ett par uppdaterade och up-hottade Feiyue. Samma sak hos honom, han hade hittat dem i Frankrike för 50Eur men fortfarande känt igen barndomminnena.
En gång skor för fattiga shaolin munkar till skor som alla hade under kommunisttiden till att bli re-branded av ett gäng fransmän och säljs idag bland annat på NK för runt 300-800 sek. Idag ska jag iallfall ut och köpa mig ett nytt svart par. Mitt fjärde par här i livet.
Jag ramlade över dem igen 2004 när fakemarknaden fortfarande låg vid Xiangyang Rd och alldeles utanför marknaden fanns det ett gammalt statligt skoaffär som sålde alla sorters skor. Jag gick in där en dag för att köpa mig ett par nya New Balance sneakers när jag såg ett par skor for 19 spänn som var hundra gånger finare än allt annat i affären. Ungefär som i en film så flashade ett minne till i mitt huvud. Jag mindes min första skoldag 1990 när jag hade samma skomodel under armen i ett brunt inslaget papper. Jag mindes morgongymnastiken i min blåa overall och med Feiyue-skorna på fötterna. Så jag bad om att få köpa ett par för 19 spänn och till min stora förtjusning så kom de fortfarande inslagna i brunt papper ihophållna av de vita skosnörena. Väl hemma ville jag knappt öppna paketet så otroligt fint jag tyckte att den var.
Skorna har en luftkudde under trampdynan som gör att man fullkomligt studsar fram när man går. Jag bar mina i säker 3 år innan de var helt ototalförstörda. 2005 skakade mina släktingar sina huvuden när jag sprang runt i Shanghai i dessa gamla kungfu-skor som endast arbetare från landet har på sig. Men alla fina skor har ett lut när man sliter dem över 3 kontinenter och till min stora sorg revs den gamla statliga skoaffären i samband med rivningen av marknaden. Nu ligger det där en metrostation.2009 när jag träffade min tvilling Lynn för middag en dag kom hon traskandes i ett par Feiyue! Hon hade också fått samma minnesflash när hon såg dem på ett skostånd off West Nanjing Rd och slagit till på ett par. 2009 hade pricet 3-dubblats men ack vad glad jag blev när jag insåg att jag kunde köpa mig ett par nya.
Senare under året hittade jag hos Dahuang i Taipei ett par uppdaterade och up-hottade Feiyue. Samma sak hos honom, han hade hittat dem i Frankrike för 50Eur men fortfarande känt igen barndomminnena.
En gång skor för fattiga shaolin munkar till skor som alla hade under kommunisttiden till att bli re-branded av ett gäng fransmän och säljs idag bland annat på NK för runt 300-800 sek. Idag ska jag iallfall ut och köpa mig ett nytt svart par. Mitt fjärde par här i livet.
måndag 15 februari 2010
Puh....
Well, depressionen är fortfarande pågående. Just nu har jag semester. Kanske släpper den efteråt. Detta är min "att-göra-lista över ledigheten":
Så updatering kommer inom kort med bilder från den nya kameran, så fort min internetkoppling och kamerasladd konvergerar.
- Köpa ett nytt onödigt dyrt rouge, gärna i samma brunguldiga ton som mitt första tådipp i lyxsminkvärlden, en sån där svart Chanelask som kom i ett sammetsfodral och luktade underbart vuxet och elegant.
- Gå på massage (sker redan imorgon förmiddag)
- Hälsa på ett set släktingar per dag. Det innebär att äta för mycket mat och förlora pengar i Mahjong för att jag klarar inte av att både lyssna på skvaller och spela samtidigt. Det är dessutom ett dyrt jobb då man måste ge gåvor eller röda kuvert varje gång.
- Dricka vin varje kväll, medan man tittar på vinter-os.
- Kolla på alla avsnitt av QI.
- Ta långa promenader med min fina kamera - så fort det snöblandade regnet slutar.
- Läsa ut "How to loose friends and alienate people" av Toby Young. Jag har kommit halvvägs och bokens klart lysande stjärna är inte Toby Young (kanske inte heller meningen) utan den enda chefredaktör på Condé Nast värt att nämna med bara ett förnamn - Graydon.
- Avsluta Anna Politovskayas skrämmande råa skildring av Ryssland. Det värsta är att det inte känns som situationen är mycket bättre idag. Klart rekommenderad bok, även om man stundtals känner att landet är bortom hjälp - för alltid.
- Börja på Bodil Malmstens "kom och hälsa på mig om tusen år.
- Åka mer tunnelbana så att jag verkligen hinner med att läsa ut böckerna.
Så updatering kommer inom kort med bilder från den nya kameran, så fort min internetkoppling och kamerasladd konvergerar.
måndag 11 januari 2010
Att komma hem
Nu har jag varit frånvarande i etern ett längre tag för att jag har kommit in i det årliga expatångesten - ni vet; jag hatar mitt liv, jag jobbar för mycket, har inte tid med semester och alla männsikor runt om kring mig är neandertalare, etc etc. Denna period dyker upp med 6 månaders intervaller då man är utjobbad och inte sett nära och kära på ett tag. Under sådana perioder så är det lätt att lockas att dagdrömma om Sverige.
Premisserna är följande: Som utlandsboende så höjer man Sverige och svenskar till skyarna. Sverige är som en hägring i öknen där himlen är blå, alla är snygga och välklädda och ingen misär. Sverige är grönt och frodigt, Sverige funkar, allt kan göras via internet, Sverige är säkert, ingen dör i trafiken, ingen spottar på marken, alla äter nyttigt och alla talar med lågmäld röst. Min bild är som direkt tagen ur en Sverigedemokratisk brandtal om hur Sverige var innan blattarna.
Fast ikväll satt jag och läste hos Elina om hennes små observationer om att komma hem och plötsligt så har jag massor av spya som jag vill kräkas ur mig på Sverige och svenskarna. Följande saker baseras helt på facebook, diverse administrativa samtal med tjänstemän och svenska bloggar:
SJ:
Ok jag fattar, de kan inte hålla tidstabellen, och för 1200 spänn T/R till Stockholm så är kravet att komma inom 1 timme försent inte så mycket begärt. Men jag stör mig till döds på folk som är sura över att det sitter barn i kupén eller en mobil ringer i den tysta vagnen.
WTF, är det ens något att bli sur över? Vafan vill ni? - Bura in alla barn i en separat vagn och så får föräldrarna checka ut dem efteråt? Hur jävla mycket mindre störiga är ni själva med era jävla fyllehistorier eller hånglanden? Har folk inte råd med ipods längre? Skärp er - sicket gnällande. Sen mobiler i tysta vagnen, bara folk över 70 får vara sura över mobil i tysta vagnen. Om du nu är så jävla känslig för ljud så får du väl för fan köpa öronproppar. De kostar 0.5 kr styck på Apoteket. Bredvid där du vanligtvis köper din hemorrojdkräm.
Kollektivtrafik:
Jag läser på DN att det är folkstorm över att man ska ta bort remsorna på SL, - fanns de ens kvar? Hur jävla Sovjet är det? Folk klagar tydligen över att det är svårt att se hur mycket som finns kvar på kortet - well, se till att fylla upp kortet i tid då din imbecille fan - och klarar du inte av det så kanske färdtjänst är ett mer lämpligt färdmedel.
I Asien kan jag betala på , taxin, McDonalds och pakeringen på bilen med mitt kolletivtrafikskort. Därför borde Sverige skämmas ihjäl över att man inte kan betala hela sin fucking Thailandresa genom att svajpa kortet vid gaten.
BankID:
Ok, skitet är så jävla sweet när det funkar. Men det funkar inte för mig. Hade jag bott kvar i Sverige så hade jag säkert haft massor av fritid att upgradera och underhålla mitt bankid på ett korrekt sätt, men nu sitter jag i helvetet Asien och jag var bortrest, på en ö utan ens en ATM, så jag missade att förnya mitt bankid i tid. Fine, shame on me.
Jag sitter här, 7 timmar före Sverige i tid och ett halvt jävla jordklot därifrån och banken kräver att jag måste dyka upp PERSONLIGEN för att få ett nytt bankid. Däremot har de inga problem att jag via telefon ger mina föräldrar fullmakt över alla mina finanser eller låta någon jävel i Canada spendera 18 jävla TUSEN av mina hårt sparade slantar under mindre än 12 timmar. Men att jag ska få ha tillgång till mina pengar själv - nä ,det kan jag glömma fram tills jag dyker upp där på bankkontoret på Mårtenstorget mellan 10:30-12:00 eller 14:30 -15:00, måndagar till torsdagar. Till och med kommunistpampar jobbar mer än så. FUCK YOU, jag hoppas att bankdirektörerna kvävs av en bit gåslever när de sitter och firar sina feta bonusar.
Kroppsscaning innan boarding:
Kom igen, säg nej för fan. Skit i att åka till USA. Senast jag gick genom tull och passkontroll i NY så kändes det som att komma tillbaka till Kina 1994. Jag vill inte hem till ett Europa där passkontrollanten frågar mig detaljer över min resa, eller blir kroppscannad eller att det ska ta 3 timmar att gå igenom flera säkerhetskontroller, eller att internetleverantören kan stänga av mitt internet - jag vill ju komma hem till friheten, inte big brother.
Då stannar jag hellre här, där man vid passskontrollen för betygsätta servicen på passkontrollanten, där man trots CCTV och kinesiska brandväggar och avlyssade telefonsamtal från utlandet iallafall kan få vad som helst hemkört inom 1 timme för 5 extra spänn.
Så, nu känns det mindre dåligt. Tack för uppmärksamheten.
Premisserna är följande: Som utlandsboende så höjer man Sverige och svenskar till skyarna. Sverige är som en hägring i öknen där himlen är blå, alla är snygga och välklädda och ingen misär. Sverige är grönt och frodigt, Sverige funkar, allt kan göras via internet, Sverige är säkert, ingen dör i trafiken, ingen spottar på marken, alla äter nyttigt och alla talar med lågmäld röst. Min bild är som direkt tagen ur en Sverigedemokratisk brandtal om hur Sverige var innan blattarna.
Fast ikväll satt jag och läste hos Elina om hennes små observationer om att komma hem och plötsligt så har jag massor av spya som jag vill kräkas ur mig på Sverige och svenskarna. Följande saker baseras helt på facebook, diverse administrativa samtal med tjänstemän och svenska bloggar:
SJ:
Ok jag fattar, de kan inte hålla tidstabellen, och för 1200 spänn T/R till Stockholm så är kravet att komma inom 1 timme försent inte så mycket begärt. Men jag stör mig till döds på folk som är sura över att det sitter barn i kupén eller en mobil ringer i den tysta vagnen.
WTF, är det ens något att bli sur över? Vafan vill ni? - Bura in alla barn i en separat vagn och så får föräldrarna checka ut dem efteråt? Hur jävla mycket mindre störiga är ni själva med era jävla fyllehistorier eller hånglanden? Har folk inte råd med ipods längre? Skärp er - sicket gnällande. Sen mobiler i tysta vagnen, bara folk över 70 får vara sura över mobil i tysta vagnen. Om du nu är så jävla känslig för ljud så får du väl för fan köpa öronproppar. De kostar 0.5 kr styck på Apoteket. Bredvid där du vanligtvis köper din hemorrojdkräm.
Kollektivtrafik:
Jag läser på DN att det är folkstorm över att man ska ta bort remsorna på SL, - fanns de ens kvar? Hur jävla Sovjet är det? Folk klagar tydligen över att det är svårt att se hur mycket som finns kvar på kortet - well, se till att fylla upp kortet i tid då din imbecille fan - och klarar du inte av det så kanske färdtjänst är ett mer lämpligt färdmedel.
I Asien kan jag betala på , taxin, McDonalds och pakeringen på bilen med mitt kolletivtrafikskort. Därför borde Sverige skämmas ihjäl över att man inte kan betala hela sin fucking Thailandresa genom att svajpa kortet vid gaten.
BankID:
Ok, skitet är så jävla sweet när det funkar. Men det funkar inte för mig. Hade jag bott kvar i Sverige så hade jag säkert haft massor av fritid att upgradera och underhålla mitt bankid på ett korrekt sätt, men nu sitter jag i helvetet Asien och jag var bortrest, på en ö utan ens en ATM, så jag missade att förnya mitt bankid i tid. Fine, shame on me.
Jag sitter här, 7 timmar före Sverige i tid och ett halvt jävla jordklot därifrån och banken kräver att jag måste dyka upp PERSONLIGEN för att få ett nytt bankid. Däremot har de inga problem att jag via telefon ger mina föräldrar fullmakt över alla mina finanser eller låta någon jävel i Canada spendera 18 jävla TUSEN av mina hårt sparade slantar under mindre än 12 timmar. Men att jag ska få ha tillgång till mina pengar själv - nä ,det kan jag glömma fram tills jag dyker upp där på bankkontoret på Mårtenstorget mellan 10:30-12:00 eller 14:30 -15:00, måndagar till torsdagar. Till och med kommunistpampar jobbar mer än så. FUCK YOU, jag hoppas att bankdirektörerna kvävs av en bit gåslever när de sitter och firar sina feta bonusar.
Kroppsscaning innan boarding:
Kom igen, säg nej för fan. Skit i att åka till USA. Senast jag gick genom tull och passkontroll i NY så kändes det som att komma tillbaka till Kina 1994. Jag vill inte hem till ett Europa där passkontrollanten frågar mig detaljer över min resa, eller blir kroppscannad eller att det ska ta 3 timmar att gå igenom flera säkerhetskontroller, eller att internetleverantören kan stänga av mitt internet - jag vill ju komma hem till friheten, inte big brother.
Då stannar jag hellre här, där man vid passskontrollen för betygsätta servicen på passkontrollanten, där man trots CCTV och kinesiska brandväggar och avlyssade telefonsamtal från utlandet iallafall kan få vad som helst hemkört inom 1 timme för 5 extra spänn.
Så, nu känns det mindre dåligt. Tack för uppmärksamheten.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)