Sjukt jävla uttråkad

Jag har slut på internet.

Det finns inget jag tycker är kul på internet mer. Vi gör slut, internet och jag.

Nu om det bara var ok att procrastimera (vad heter det annars på svenska? Löka?) på jobbet med en bok istället.

Links pleez...

Liten snabb uppdatering

Hejsan svejsan,
Det är återigen en evighet sedan jag skrev på bloggen. Jag håller på och jobbar på en matguide till Shangers. Tanken med den här bloggen är ju att updatera er om mitt liv här, inte att bli någonform av cityguide. Men jag tänkte det kan vara bra och ha en karta på ställen som är grymma att käka när ni droppar förbi. Men sånt där tar längre tid än man förväntar sig. Min ambition är att ha en google-maps karta, men ärligt, är inte Google maps användarmässigt helt hopplöst? Hur jävla svårt och meckigt ät det inte?

Det har regnat nonstop i 18 dagar nu. Kommer fortsätta fram tills nästa tisdag enligt väderappen på telefonen. Vilket fall, om ni undrar vad jag drömmer om just nu, så kommer här lite bilder jag drömmer mig bort med.

Jag drömmer om att köpa fler böcker, som en ny Kindle-ägare så mår jag lite dåligt varje bok jag läser i den för det påminner mig om att jag inte får hålla boken i handen och ha dem stående i bokhyllan. Calle och jag köpte vår första desginermöbel i höstas, en bokhylla och den är redan full, så det är lika bra, men ändå. Ägnar just nu ohälsosamt mycket tid att surfa bilder på snygga bibliotek och bokhyllor. 

Om jag någonsin renoverar ett boende, så är en läs alkolv prio ett. Det eller så lägger man alla pengarna på en sjukt snygg och skönt fåtölj eller liten soffa. Lite för mkt ljust och fräscht över just denna bild. Elin, visst vill du komma och dricka te med mig här?

Bokhyllor inbygga i väggarna, gärna mer stökigt än detta, spiraltrappa är def plus, och stort fönster well...inte nödvänligt men fint. 

Jag tänker ett hus i södra Frankrike...med säng enligt nedan...

Sen drömmer jag även om vår kommande resa till Western Texas och New Mexico. Jag drömmer om huevos ranchoes, om cowboyhattar, öken, kaktusar, Prada installationer i öknen, öken av salt och långa spikraka vägar. Jag tror inte vi kommer behöva någon GPS den här resan. Ska dock fixa ett amerikanskt simkort så att iphonen är värt ngt.

Big Bend National Park. Om det är en sak som jänkarna kan så är det nationalparker. Detta är den största och minst besökta, på gränsen till Mexico längs Rio Grande. Där ska vi hänga ett par dagar. 

Big bend igen.

White sands national park. Här testade men atombomber, missiler, landade space shuttles. Fett.

Och så hela anledningen till varför vi ska till the wild wild west. Marfa. Där ska våra fina vänner gifta sig. Detta bröllop är så jävla kreddigt att hispternsen på Södermalm skulle implodera.

Marfa lights.

Varje hippt och kreddigt ställe behöver ett Prada store. Helst ett som även är en konstinstallation. och betongblock är även viktigt. Allt detta mitt ute i öknen. 

Men ärligt, this being Calle och mig. Vad vi verkligen ser fram emot är själva Star Partyn vi ska på på Fort Davis Observatory. Because Space is the final frontier. Hur stort och öde öken än är - är fan rymden större och mer bad ass. Basta.

Så håll utkik på bloggen, om 2 veckor kommer det att dyka upp en massa foton på saker med cowboys-hattar. Vi får se hur den här resan blir, om ni har tips så mottags dem mer än gärna. Vi vill göra saker som involverar fet natur, space, och cowboyshattar.

Apple

Det är posten är egentligen ett komplement till min lilla rage drive jag körde på Facebook tidigare idag och jag känner att jag inte är riktigt lugn än, så jag vill kunna brodera ut lite mer i lite längre text.

Jag länkade alltså till en artikel på NYT om arbetsförhållanden hos Foxconn och hos Apples underleverantörer. Klicka här för att läsa hela artikeln.

De flesta vet att jag inte har så mycket övers Apple, dels för att jag aldrig har varit värst intresserad av saker vars högsta kvalitetsegenskap är att de är snygga, dels för att jag är uppvuxen i ett kommunistiskt land och är misstänksam mot all form av gruppreligion, varse om det handlar om personlig tro eller kult kring ett bolag (jag tänker på dig IKEA). Men jag äger två Appleprodukter, en (ok, faktiskt 2st) ipod(s) och numera en iPhone.

Jag tar på mig ipodarna, de har fyllt sin funktion och de har varit bättre än de andra produkterna som fanns på marknaden. Iphonen har jag fått av jobbet och har inte mycket val annat än att använda den. När iphonen kom så jobbade jag för SEMC och jag erkänner att jag tror seriöst att iPhonen har lyft hela mobilmarknaden och att det var helt nydanande när den kom. Idag bor jag i Kina, så mycket möjligt att telefonen är ännu bättre i snabbare och fritt internet och 3G system. Det är inga fel på telefonen som de andra märkena inte har, men jag har stört mig på den från första sekunden jag startade upp den. För det första, jag VILL inte fylla i hela min jävla livshistoria och kredituppgifter bara för att komma igång med en ny telefon. Varför ska Apple ha tillgång till dessa uppgifter? Speciellt när folk dessutom har BETALAT stora summor för köpa telefonen till en början, ok om den var gratis liksom. Jag tycker att det är första tecknet på girighet. För det andra så HATAR (Ja, jag vet att det är ett starkt ord, men jag står för det) iTunes, från botten av mitt hjärta. Jag hatar det så innerligt. Ok, som tur så använder Calle Linux och jag kan kringgå skitet.

Varför berättar jag detta? Jo för att göra en poäng att jag själv är en Apple-användare. Att jag gillar deras produkter förutom de ovannämda, enligt mig, rätt rimliga anledningar. Men vad jag ogillar är hur jävla nöjda alla andra är med Apples produkter. Det känns som jag är den enda som inte förstår skämtet eller inte fick dricka the cool-aid. Kan ni förklara för mig er kärlek till det här bolaget och deras produkter? Calle har en teori om att folk generellt är så pass okunniga om datorrelaterade saker att de älskar Apple för att där kan man köpa sig fri från problemen. Funkar inte närverket? Köp Apple express och Apple mjukvara så är allt kompatibelt och funkar, tycker du att datorer är svårt? Köp en iPad osv osv. Men det kan inte vara hela lösningen. Massor av folk jag känner som är tech-savy älskar också Apple. Och de behöver inte köpa sig loss från elektronikproblem. Dessa människor snarare älskar att fippla och mecka med sina grejer.

Jag jobbar själv inom tillverkning, jag har till och med besök t.ex Wintek som nämns i NYT artiklen. Jag spenderar mina dagar ute hos kinesiska leverantörer som många gånger är både bättre och sämre än nämda Wintek. Vad jag ogillar med Apple är attityden hos dem och hur de hanterar CSR. Jag vet inte hur många gånger jag har läst artiklar som pratar om arbetsförhållandena hos Foxconn och ändå verkar det som all kritik inte alls biter på Apple eller på deras kunder. Varför reagerar inte normalt miljö-och-socialt medvetna människor när de hör om dåliga rapporter som relaterar till Apple? Folk som normalt köper ekologiskt och bojkottar HM när det pratas om barnarbete, som aldrig skulle kunna tänka sig en diamant på förlovningsringen pga hur de bryts osv osv - de har aldrig problem med att köpa på sig den ena vita produkten efter den andra.

Visst många märken tillverkar hos Foxconn, men Apple är by far den största kunden, det sätter inte bara dem i ett gynsamt förhandlingsläge, men även ett ansvar att begära att Foxconn uppfyller de krav Apple säger sig ställa. Dessutom så har Apple by far de snabbaste produktcyclerna, inför varje launch av en ny iphone så tvingas Foxconn förberedda tillverkningen av 4 olika prototyperna och endast timmar innan Steve Jobs presskonferenser får de veta vilken som är den riktiga nya modellen av iphonen och sedan har Foxconn och deras anställda några veckor på sig att göra några miljoner mobiler till alla Apple-fans. Det är visserligen produktionsmässigt en bravad att klara med det säger ändå en del att Apple väljer att ge uppdraget till ett bolag som ägs och drivs av en man som mer eller mindre ser sina över en miljon anställda som djur. Hurra!

Jag jobbar dagligen med lokala kinesiska underleverantörer och jag jobbar för en OEM tillverkare. Mina kunder kan närsom gå ut till mina leverantörer och göra audits. Och Paretoregeln gäller även här att 20% av alla leverantörer tillverkar sammanlagt 80% av värdet på produkten. Inköparna till mina kunder skulle inte ha kvar sina jobb om de inte åkte ut och kollade av alla de största underleverantörerna. Apple har en egen CSR-avdelning, menar de att de inte klara av att göra audits och uppföljnings audits hos ca 100 leverantörer? Det är bara bullshit. Jag har besökt Wintek och jag har träffat på flera industraliseringsingengörer hos Apple, de har folk ute hos underleverantörerna dagligen inför varje uppstart av en ny produkt, my ass att de inte vet om vilka förhållanden  dessa bolag jobbar under? Apples kontrakt är inte att leka med i volymer, de kan när som begära sina leverantörer att bygga en månraket om de så ville, men gör inte för att de behöver inte. För att ingen av deras kunder har begärt att de ska ha underleverantörer som ger sina anställda drägliga löner och arbetsförhållande. Trots att deras kunder faktiskt betalar premium för sina produkter. Det är tydligen viktigare att få en perfekt sandblästrat aluminiumyta än människoliv eller för den delen värna om naturresurser. Dessuto mer du som konsument begär "fina saker" så som perfekt glasyta som du ändå kommer att repa med dina nyklar 10 minuter efter att du har slängt din iphone i handväskan, dessuto mer scrap och svinn uppstår i tillverkningen och desstu mer naturresurser tar din iphone.

Och jag tänker inte bara på er jävlar inte inte bara köper iPhones som alla andra drönar(inkl mig då), men även ni som köper ett helt jävla mac-store. iPad är btw den ultimata exemplet på onödig elektronik att äga och som inte uppfyller någon annan funktion annat än en modern sockerkick för barn. Föräldrar som ger en pad till barnen för att hålla dem lugna vid middagar är den moderna ekvivalent till att muta sina barn med enorma godispåsar istället för att utföra ett aktivt föräldrarskap.

Lucka Dagen före dagen - Vad skriver man om nu?

Jaha, näst sista luckan. Jag har nog planerat för lucka julafton redan. Den är färdigskriven, den ligger på ett schemalagt inlägg, publiceras imorgon klockan lunchtid kinesiskt tid så att ni har det lagom tills ni vaknar. Imorgon ska det firas julafton med gamla vänner (Anton) och nya vänner (egentligen mest nya vänners flickvänner). Jag sitter här på kontoret och spelar Johannes jullista på högsta volym för att sprida lite Julstämning. Det är Annual Dinner kl 4, så egentligen borde jag bara sitta av tiden och rulla tummarna. Men eftersom lagens all jävlighet så har de 2 sista dagarna varit sjukt stressande. Jag menar, allt skit som kan hända händer ju nu i sista sekunden. Snart ska jag sticka till en leverantör så jag ser fram emot minst 2 timmar på ett iskallt fabriksgolv.

Idag ville jag bara slänga in den här roliga reklamen som UNICEF Sverige har tagit fram - Jultomten hatar fattiga barn,  "I don't do poor countries!". Hysteriskt kul och jag kommer nog att plåga mina vänner de närmaste dagarna med den one-linern.

Och när man ser hur mycket det skulle kosta att ge många barn poolio vaccin eller hiv-tester eller näringspulver - ja det får fan tom taxikostnaden här i Shangers att kännas dyr. Under den här julkalendern har jag gett en hel del länkar till hur man kan ge till välgörenhet och visst det är lite moraliskt nedvärderande och det kanske mer återspeglar min egna svarta själ eller mina egna dåliga samvete. Man kan ha åsikter om det här med välgörenhet och dess effektivitet eller syfte och baktanke, men i grund och botten handlar det om att vi har så mycket mer och de har så mycket mindre och förtjänar inte alla människor lite hjälp då och då? Så nu när man ska få massor a dyra julklappar, äta flådigt mycket mat och sedan gå ut och bränna av massa pengar på hemvändarutgången på juldagen eller på nyårsafton- då är mitt förslag att ni alla ger något iår. Inte till någon ni känner eller gillar eller ens vet om, men ge för att inse för jävla bra vi alla har det. Ett förslag är att ge lika mycket som din spritnota blir på juldagen. 

Om du är Miriam - ja, då snackar vi minst 10000 vattenreningstabletter. Elin, skulle ta det lite lugnare och eftersom hon redan jobbar inom läkemedelsbranchen så hon borde vara 300 doser poliovaccin. Gys däremot, vet vi ju hur det hela kommer att gå till och han bör vara minst ett skolpaket för ett 40 tal barn.
Jag då? Well, det hela beror på hur nyårsafton kommer att se ut. Men om jag känner de jag ska ut med så snackar vi alla fall en vattenpump för Calle och mig.

Kan ni inte slänga in en kommentar - vilken gåva är ni?

Lucka 22 - nu för lite livsstilsblogging

Ni som har känt mig länge vet om att jag under gymnasietiden var en lite lönnfet och uppkäftig tjej som skulle hävda sig lite för mycket på grund av att jag var fulast i gänget. I grund och botten så handlade det om att jag visste inte hur jag skulle "sköta om mig själv" för att använda ett svengelsk uttryck. Jag var (är) lite för lat för att tvätta håret riktigt så ofta som jag borde och jag visste helt enkelt inte hur man gjorde för att sminka sig. Resultaten såg oftast ut som någon femårings försök på en docka.

Med tiden har jag blivit lite bättre, lite mer caring när det kommer till hur jag ser ut och ser det nuförtiden som en del av mitt feministiska manifesto. Jag menar, hur härligt är det inte att man kan förändra sig själv från dag till dig; idag är jag snäll och söt, ikväll är jag sexig och vampig och imorgon menar jag business. Problem med smink blir det först när man blir den personen sminket säger att man är, att man inte vågar vara utan eller om man knarkar en visst sorts smink - jag tänker framförallt på alla brudar i alldeles för mycket mascara, alla som sminkar sig så som de tror att killarna anser att tjejer ska se ut. Nu är det inte många i min bekanskapskrets som ser ut som Kissie, men ack där blir det sorgligt.

Det allra bästa med sminket är att när man känner sig dassig (på grund av en bakfylla eller sjukdom eller bara sjukt överjobbad) och känner inte för att ta tag i saker och ting som som börja skriva det där jobbiga mailet eller byta om och möta upp vänner för drinkar - då drar man fram sminkväskan och sätter på lite ögonskugga eller läppstift och vips på man på G igen. Ni anar inte hur ofta jag går in på toan och sätter på mig läppstift ordentligt (alltså inte förbättrar eller duttar på, utan från scratch med läppenna och allt) trots att jag pluggar eller jobbar hemifrån. Numera har jag läppstift på mig varje morgon för annars hade jag aldrig orkat att gå upp och passa tåget kl 06:20.

Hur som helst, som asiatiskt tjej så är det faktiskt inte alltid så lätt att lära sig. Har ni läst en skönshetsartikel i en modetidning någongång? Det är bland det dummaste och mest snorkiga man kan läsa i tryck, allt är "Serum är helt enkelt essential for din dagliga rutin" eller "Titta så snygg jag blev i fuscia". Men hallå? Hur sätter man på skitet så att man ser snyggare ut och inte som en drag queen? Varför är serum essential, vad ersätter det och vad är cost to benefit analysen? Ärligt, det är som om en musikrecensent säger att Coldplays nya skiva är skit för att det är bögigt att gilla Coldplay.

Men nu har jag hittat min lärarinna. Hon heter Sali Hughes och är beauty editor på the Guardian och där har hon massor av enkla videos där hon varje vecka först berättar om varför man ska använda en viss sorts produkt, när den ska användas och inte användas, hur man applicerar skitet, om det finns några husmorstrick och slutligen, vilka som är värda att lägga pengar på och vilka som inte är det. Bland annat har hon helt förändrat mitt sätt att dra en liquid eyeliner, hur jag förhåller mig till min rougeborste och hur jag använder mitt torrshampoo - visste ni att man ska spraya i roten och sen vänta 1 minut innan jag rör det? Blev sån stor skillnad! Och framförallt så har hon helt rätt i att när det kommer till skönshetspresenter så vill man ha något litet och dyrt snarare än mycket. Det är fantastiskt kul att få ett nytt Chanelnagellack eller en ögonkräm på 10 gram som kostar som en mindre handväska. Det är en instant confidence booster och något som man unnar sig själv.

Lucka 21 - Hur många rätt fick du?

Dictator quiz: Match the strange fact to the departed leader:

http://www.guardian.co.uk/world/quiz/2011/dec/19/dictator-quiz-match-the-strange-fact-to-leader

Jag fick bara 7 av 12. Svårt att avgöra vem som är sjukast; Ghaddaffi eller Bin Laden. Hur många fick du? Lämna ett svar i kommentarerna.

Lucka 20

Alla vet att jag hatar tisdagar. Måndagar är dåliga, men det är man liksom förbered på - det är trots allt hela poängen med söndagsångest. Dessutom har man oftast så mycket att göra på måndagar att de bara försvinner iväg som ett töcken. Nej, tisdagar är egentligen den värsta boven. Det är dagen som man måste göra den där jobbiga dagsresan ned till Guangzhou och tillbaka, eller sitta möten hela dagen och den där dagen där man både planerar för allt som måste bli klart under veckan och inse att man nog måste jobba sent eller det värsta - att man inte har så mycket att göra den här veckan och det är trots allt 4 dagar kvar innan det är helg.

Sen vet ju ni också vid det här laget att vi tröstar mig med att gå på Pubquizz på tisdagar och då kan det vara bra att läsa in sig på current affairs. Men om ni bara hinner läsa en artikel idag, så läs den här:
http://www.guardian.co.uk/business/2011/dec/12/britain-ruled-by-banks

Har ni tid att läsa fler artiklar, läs Bloombergsrapportering om rättvisemärkt bomull. Calle har ju alltid sagt att det här med konsumentmakt är rätt så jävla värdelöst.
http://www.bloomberg.com/news/2011-12-15/victoria-s-secret-revealed-in-child-picking-burkina-faso-cotton.html
http://www.bloomberg.com/news-media/clarisse-kambire-victorias-secret-child-labor-cotton-picker/


Hipp hopp, så tar vi tag i den här dagen.

Lucka 19 - Det här med att ge...

För några år sedan fick jag en väldigt fin julklapp av en när och kär vän. Inga namn nämda men än så länge har jag nämligen inte fått själva presenten. Jag skulle nämligen få en viss summa donerat i mitt namn till en valfri hjälporganisation eller annat gott. Presentgivaren i fråga ansåg väl antingen att jag behövde en karma-boost eller att jag behövde lite moraliskbättring.

Vilket fall, jag funderade länge och väl, för ärligt, hur fasiken väljer man mellan att rena vatten till flyktingar, eller vaccinerar barn mot mässing eller malariamedicin eller för delen mat till svältanande barn? Det är ju nästan omoraliskt att ens göra ett sådant val. Så jag beslutade mig för att använda pengarna till micrkrediter. Bland annat www.kiva.org är ett väldigt bra sida för sådana projekt och egentligen så finns det ingen anledning att inte göra det. Men sen kom det lite skandaler kring microfinans och gamle Yunus hamnade i blåsväder i Bangladesh, ja, då sa min vän att det var nog bäst att inte lägga alla äggen i samma korg (vilket när man tänker efter är en oxymoron). Vilket fall efter många om och men så har jag för mig att den presenten fortfarande inte är given.

Vilket fall, här är 2 bra ställen att lägga pengarna mr G.
1. Läkare utan gränser -
MSFi min åsikt måste vara den mest proffsiga och bad ass organisationen ute på fält. Extra eloge för att de är en av de få organisationer som regelbundet reflekterar över vad de gör, med vilka medel och vilka konsekvenser som uppstår av deras agerande. Johnny Boy som arbetar väldigt mycket i Afrika säger att ute på fältet så är alla rörande överrens om att Medicins sans Frontiers är en av de mest uppskattade och effektiva orangisationerna. Och jag litar på Johnny Boy. Men Anna B, du kan väl lämna en kommentar om hur du ser på dem? Dessutom så är jag mäkta imponerad av att de vågar erkänna att de inte kan hjälpa så många eller de som mest behöver hjälp.

2. Kiva.org -
Har redan nämt dem, men det är värt att nämn att Kiva själva är inte någon mikrofinans-institution, utan de väljer ut ett antal ute på fält att samarbeta med och man som donator/långivare kan gå via dem på ett väldigt smidigt sätt hitta och stödja projekt och lån runt om i världen.
Man kan välja hur mycket man vill låna ut, minsta belopp är 25USD (vilket i dagens valuta är typ inga pengar alls), man går in på sidan, väljer ett projekt genom att filtera enligt sina önskemål, typ - jag vill stödja kvinnor i Pakistan. Kan får en liten kort berättelse vad låntagarna vill ha pengarna till, avbetalningsplanen och hur stor risken är att lånet kommer att betalas tillbaka och om låntagaren har lånat innan. Sen kan välja att stödja hela lånet eller bara en del av lånet. Alla transaktioner sker smidigt och lätt via Paypal.

Lucka Lucia

Ok, jag har tagit semester från bloggen i flera dagar. Det har varit mycket på jobbet och jag har helt enkelt inte haft något att säga. Det är så kallt att man helt enkelt inte orkar att tänka.

Idag är det tisdag och som varje tisdag är det pub quizz som gäller och varje tisdag morgon så kommer det en bonusfråga på mailen. Varje gång så tänker jag att "Nah, idag pallar jag inte att gå på quizzet" och så varje tisdagsmorgon så kommer bildfrågan ochh man känner att adrenalinet stiger och wips så har man återigen bokat med gänget att dra dit på kvällen. Ikväll är det dags för någon form av årsspecial och det påminnde mig om att jag måste få utse 2011 års bästa bild.

Den här bilden har allt man kan önska sig; en guldpistol, en yngling i Yankees keps och t-shirt med ett stort rött jävla I LOVE YOU i ett hjärta - med en amorspil genom. Släng sedan i en bladning v-tecken och bad ass minspel. Fantastiskt. Någon bör göra grabben till en stjärna.

Vilka är era favoritbilder från året som har gått? Lämna en länk i kommentarerna!

Lucka 9 - Väntrum

Jag har ju anmärkt förut hur mkt jag irriterar mig på folk som går bananas över SJ. Jag kan liksom inte relatera till när folk säger påståenden så som; " I Schweiz går minsann tågen alltid i tid". Sen när blev svenska folket experter på Schweizisk kollektivtrafik? Bara för att tågen går, går det bussar? Frågorna liksom bara hopar sig i mitt huvud.

Visst, SJ är sopigt, men det har fan inte investerats i svensk tågnät (i bebodda områden man kanske ska tillägga) sen X2000. Det var fan länge sedan och att klaga på att tågen inte går i tid, det är liksom som att klaga på att Sverige är för byråkratiskt. Muahahahahaha.

Vilket fall, efter att ha spenderat 1,5 biljoner på sitt höghastighetstågsystem så tycker man väl att skitet borde fungera något som när eftersom ja, det är ju trots allt nybyggt. Vad kan gå fel liksom (sök på google Wenzhou train collision). Vanligtvis måste jag erkänna att tågen går på rätt bra här, de går i tid och anländer i tid.

Ofta tänker jag på det nya Slussen-förslaget som tydligen upprör massor av folk (jag säger spräng skitet), ett av argumenten är att det kommer att vara flera hundra meter mellan tunnelbana och bussar. Den enda träningen jag får numera är just att gå från Taxin till tåget, och det är först genom 100m kravallstängsel, sen 2 rulltrappor, 1st bagagescanner, 3st biljettcheckar, en korridor på 200 meter (som jag har sprungit i den), sen genom en vänthall stor som 2st handbollsplaner, sen nedför 1 st rulltrappa och slutligen mellan avståndet i 2 till 8 vagnar (där varje vagn har 100 säten så räkna ut avståndet själva) för att komma till rätt kupe och sittplats. När jag kommer fram till min station, så då är det 2 rulltrappor, 500 meter korridor och 2 biljettspärrar innan jag ens har kommit ut ur stationen.

Sen så imorse, så händer det något oerhört typiskt Kina. Jag är vid biljettgaten nummer 2, alltså efter kravallstängsel, biljettcheck no 1, väskan och mig själv scannad, uppför 2 rulltrappor, genom den långa korridoren, och står nu i hanbollsvänthallen, klockan 07:08 som jag gör varje dag, ja well, gate:arna är inte öppna. Det står ingen konduktör och kollar biljetter. Klockan blir 07:15 och fortfarande ingen som kommer och öppnar spärrarna (som förövrigt är låsta med hänglås), nu börjar folk klättra över spärrarna men de kommer inte långt, glasdörrarna till rulltrappan ned till perrongen är också låsta. Här jag börjar jag tänka på vart jag ska springa om det börjar brinna i väntrummet med 500 kineser. Folk rycker i dörrarna och bankar, konduktörer kommer förbi och ryker lite på axlarna. Jag sitter på en bänk och mumsar en frukostpita med ost och skinka. Klockan blir 07:25, tågets avgångstid har gått och nu kommer det konduktörer och öppnar spärrarna för ett annat tåg. Alla väller in igenom spärrarna men ingen kommer förbi biljettläsarna (börjar ni tycka att man måste visa biljetten lite väl många ggr eller?). Det står heller inget tåg på perrongen och när man frågar konduktörerna vart vårt tåg är så rycker de lite nonchalant i axlarna. Vissa pekar på högtalarna och säger att de måste ha annonsat något.

Klockan blir 07:50, då börjar konduktörerna skrika att alla som ska till Kunshan och Suzhou (stoppen innan mitt stop) kan ta ett annat tåg som gick då. Vårt tåg visste ingen vart den hade tagit vägen. Nu börjar jag bli nervös, ska jag springa och byta biljett? Kommer det ett tåg? Pitabrödet var slut, nu ville jag ha kaffe. 08:15 så rullar vårt tåg in på perrongen. Plötsligt kommer det ut 15 st konduktörer och plötsligt visste de allt man frågade. Växlarna hade frusit fast under natten, idag var första frosten för året.

Så in hoppade alla på tåget och 1 timme försenast kom jag fram till jobbet (den valiga restiden är 45 min). Inga konstigheter för ett land där jag ibland fick sovmorgon på grund av att de har stängt motorvägarna för att dimman är för tung, eller där flighter till Beijing ställs in för att smoggen är för tjock och piloterna ser inte laddningsbanan.

Saker och ting försenade. Jag har köpt en Kindle. I am set for life i ett väntrum.

Puss och kram