Vi steg upp tidigt, solen gjorde sitt bästa att tränga fram i Pudong-smogen. Det är något särskilt jobbigt med fälten och havet runt flygplatsen. Jag har en känsla av att det är avsett som en mental träning för en Transsibirisk tågresa eller bara chockterapi för hjärnan över ett beiget intet. Ljuset var fint - min internetkoppling tillåter inte större bilder än så här men se den i full screen, jag lovar att ljuset är fint.
Vi försökte turista. Detta och ett sketet foto på en gammal stadsport var allt jag lyckades ta. Jag (och stören delen av resesällskapet) somnade inom 10 minuter efter att vi hade satt oss på den sådär fiffig stadstursbuss. Jag tror att det är ingången till ett palats Calle ville visa upp. Föga imponerande om du frågar mig. Kineser tycker sällan andra länders gamla saker är imponerande. Arbetsskada skulle man kunna kalla det.
Calle hittade Gandalf. Han är mäkta stolt över sin nördsida. Jag tycker att det är fint. Seoul hade i övrigt finfin shopping. Jag tillbringade 2 väldigt lustfyllda och syndiga timmar på forever21. För det finns egentligen inget annat sätt att beskriva forever21, det är lite skamligt njutning, lite som att läsa skvallertidningar - man vill göra det utan sällskap så att ingen ser hur man egentligen älskar allt det billiga och tacky.
Vi gick och åt hamburgare för att kurera bakfyllan på lördagen. Micke fick låtsas spela tv-spel på hamburgehaket. Han var för bakis att faktiskt göra det. Men se så glad man kan bli av att bara ha möjligheten. Stället hade för övrigt röda Eames-stolar med träben, med andra ord ett perfekt ställe.
Det fanns gigantiska touch screens på tunnelbanan för kartor i 3D, satellit och terräng. Man kunde ange stället man skulle till och man kunde sedan följa vägbeskrivningen via street view. Det kändes sorgligt att sånt kommer aldrig att komma till Stockholm.
Micke var väldigt glad över det fina vädret och att han var i Seoul. Att gå kändes helt enkelt inte tillräckligt. Den sortens lycka kunde bara manifesteras genom att flaxa sig fram.
Vi andra såg mer ut som levande döda. Soju ger visserligen ingen huvudvärk nästa dag, men vi är heller inte 20 längre. Sen tycker jag att vi skiter i fyllebilderna från och med idag, det slutar helt enkelt att vara roligt och bara osmickrande.
Alex köpte fina anteckningsblock för sina låtsaspengar som man skulle först dela med 1000 och sen multiplicera med 6. Det kändes både eggande och ångestfyllt att spendera 100 000-tals Won. Är det så här det känns att vara rik?
Varje riktig stad behöver en astro/kosmo/taiko-naut i ett gatuhörn. Han kompletterar den där jätteIphonen på metrostationen. Ja just det, vi stack in i den Koreanska motsvarigheten till ICA Maxi och kollade på 3D-teven. The verdict verkar vara att HD-tv är den moderna MiniDisc:en - bara en övergångsfas till 3D-tv:n. Allt som allt så ger vi Seoul väl godkänt på samma sätt och vis och då har inte ens mina grabbkompisar fått berätta om alla minikjolar.
Vi steg upp tidigt, solen gjorde sitt bästa att tränga fram i Pudong-smogen. Det är något särskilt jobbigt med fälten och havet runt flygplatsen. Jag har en känsla av att det är avsett som en mental träning för en Transsibirisk tågresa eller bara chockterapi för hjärnan över ett beiget intet. Ljuset var fint - min internetkoppling tillåter inte större bilder än så här men se den i full screen, jag lovar att ljuset är fint.
Vi försökte turista. Detta och ett sketet foto på en gammal stadsport var allt jag lyckades ta. Jag (och stören delen av resesällskapet) somnade inom 10 minuter efter att vi hade satt oss på den sådär fiffig stadstursbuss. Jag tror att det är ingången till ett palats Calle ville visa upp. Föga imponerande om du frågar mig. Kineser tycker sällan andra länders gamla saker är imponerande. Arbetsskada skulle man kunna kalla det.
Calle hittade Gandalf. Han är mäkta stolt över sin nördsida. Jag tycker att det är fint. Seoul hade i övrigt finfin shopping. Jag tillbringade 2 väldigt lustfyllda och syndiga timmar på forever21. För det finns egentligen inget annat sätt att beskriva forever21, det är lite skamligt njutning, lite som att läsa skvallertidningar - man vill göra det utan sällskap så att ingen ser hur man egentligen älskar allt det billiga och tacky.
Vi gick och åt hamburgare för att kurera bakfyllan på lördagen. Micke fick låtsas spela tv-spel på hamburgehaket. Han var för bakis att faktiskt göra det. Men se så glad man kan bli av att bara ha möjligheten. Stället hade för övrigt röda Eames-stolar med träben, med andra ord ett perfekt ställe.
Det fanns gigantiska touch screens på tunnelbanan för kartor i 3D, satellit och terräng. Man kunde ange stället man skulle till och man kunde sedan följa vägbeskrivningen via street view. Det kändes sorgligt att sånt kommer aldrig att komma till Stockholm.
Micke var väldigt glad över det fina vädret och att han var i Seoul. Att gå kändes helt enkelt inte tillräckligt. Den sortens lycka kunde bara manifesteras genom att flaxa sig fram.
Vi andra såg mer ut som levande döda. Soju ger visserligen ingen huvudvärk nästa dag, men vi är heller inte 20 längre. Sen tycker jag att vi skiter i fyllebilderna från och med idag, det slutar helt enkelt att vara roligt och bara osmickrande.
Alex köpte fina anteckningsblock för sina låtsaspengar som man skulle först dela med 1000 och sen multiplicera med 6. Det kändes både eggande och ångestfyllt att spendera 100 000-tals Won. Är det så här det känns att vara rik?
Varje riktig stad behöver en astro/kosmo/taiko-naut i ett gatuhörn. Han kompletterar den där jätteIphonen på metrostationen. Ja just det, vi stack in i den Koreanska motsvarigheten till ICA Maxi och kollade på 3D-teven. The verdict verkar vara att HD-tv är den moderna MiniDisc:en - bara en övergångsfas till 3D-tv:n. Allt som allt så ger vi Seoul väl godkänt på samma sätt och vis och då har inte ens mina grabbkompisar fått berätta om alla minikjolar.
